Jag tar på mig min favorit t-shirt, den där turkosblåa som jag hällt klorin över för att dölja hur schaletten den är, och som jag gjort om till magtröja (klippte bort de värsta hålen), eller en topp med tre knutar på varje axelband, och jag klagar över den låga kvalitén på dagens kläder, håller ju för ingenting!
Sen ser jag ett två år gammalt foto där jag har på mig samma kläder. Och jag inser att jag borde byta kläder oftare. Ni där hemma som känner mig, känner ju också till min samling av vita h&m linnen. Varför sluta med något som funkar liksom?
Igår körde vi över gränsen till Peru. Första staden är Tumbes. Akta dig för Tumbes sa våra vänner, och det gjorde vi. Men, efter att bara ha käkat några bröd till frukost och ingen lunch, Lilla Mensen som inte ville starta när vi stannat en km innan gränsen, två timmar för att fixa papprerna med bilen, så sa vi att vi måste iallfall käka lunch innan vi kör vidare mot Mancora där våra vänner höll hus.
Så vi stannade i Tumbes. Parkerade på en väl trafikerad gata med öppna affärer och andra bilar parkerade. Två kvarter från torget. Såg helt lugnt ut.
En dryg halvtimma tog det att käka.
På en halvtimma hinner man krossa en ruta och sno våra ryggsäckar.
Som tur var så tog de inget mer. Och det enda som fanns ryggsäckarna var kläder (och andrepilotens pass). Men det var också alla kläder. Alla.
Så nu sitter jag här i bortskänkta mysbyxor, en något schleten t-shirt och min morgonrock. Som jag brukar!
Dags att byta garderob!
Hej Peru!
___________________________
Me pongo mi camisa preferida, esa turquesa a cual eché cloro para tapar lo gastado que es, y se volvió ombliguero (corté la parte con huecos), y me pongo mi topsito que tiene tres nudos en cada estira, y me pongo a quejar de la mala calidad de la ropa de hoy, no aguanten nada!
Después veo una foto desde dos años y tengo la misma ropa puesta. Y bueno, debería cambiar mi ropa más a menudo. Los que me conocen por allí en mis casa ya conocen mi colección de camisas blancas. Para que cambiar algo que funcióna ej?
Ayer cruzamos la frontera para Peru. Primer lugar era Tumbes. Pilas con Tumbes, nos habían dicho. Pero, después de solo haber desayunado unos panes y sin almorzar, La Reglita que después de un descanso un kilometro antes de la frontera no quería prender más nunca, dos horas para los papeles en la frontera, dijimos que por lo menos tenemos que almorzar antes de seguir la ruta para Mancora para encontrarnos con los chicos.
Paramos en Tumbes. Parqueamos en una calles bien transitada con negocios abiertos y varios carros parqueados. Dos cuadras de la plaza. Al aparecer, todo tranqui.
Media hora nos demoramos comiendo.
En una media hora se alcanza romper una ventana y llevarse nuestras mochilas.
Menos mal no se llevaron nada más. Y lo unico que habia en las mochilas era ropa (y el pasaporte del copiloto). Pero tambien era toda la ropa. Toda.
Así que ahora estoy en un pantalón regalado con una camisa gastada y la bata de Chiqui. Osea, como siempre!
Hora de cambiar vestuario!
Hola Peru!