Inspirerad av överlevnadsinstinkten och planeringssinnet hos Kevin McCulkey (ellervahannuhette) i Ensam Hemma filmerna så gjorde jag mig lagom till min födelsedag en liknande plan som den han använder för att sadistiskt tortera inbrottstjuvar. Fast min plan är inte fullt så kortsiktig som hans utan innehåller även mål på mellan och lång sikt. Det är min Livsplan #27.
Det är som en illustrerad lista på saker jag vill koncentrera mig på. Ni som känner mig vet ju hur fanatisk jag är med mina listor, och det är inte bara för att jag ska pressa/peppa mig själv på att få saker gjorda, det är också ett knep jag har för att inte bli fullständigt galen (för lite knäpp är jag ju redan). I mitt huvud är det ett (underbart) virrvarr av astronauter, kosmonauter, tasmonauter, rymdresenärer och en superhjälte som konstant tjötar, babblar, diskuterar och sjunger (mer om detta i boken “Chuekolandia”). Det är alltså ett konstant surr därinne, och ett av sätten att tysta ner det lite är just att skriva listor. Skapa ordning i rymdfullmäktige helt enkelt. Jag har funderat på om alla går runt med det här surret, det kanske bara är jag som är dålig på att hantera det, men ibland så känner jag mig verkligen som om jag vore på den hårfina gränsen mellan knäpp och galen. (Då gör jag en att-göra-lista i excel med tre kalkylblad och färgettiketer för process-status).
Åter till Livsplan #27!
En av de saker som står med på mellan sikt (kan man ens säga så på svenska? -Om inte, så bestämmer jag att det kan man. Kan jag uppfinna fem nya ord på spanska varje dag så tar jag mig friheten att modifiera svenskan också). Är en sådan där grej som så många jag har träffat har nämnt som en dröm. Och för mig har det också sedan länge varit en dröm, men också just precis det. En Dröm. Något avlägset och svåråtkomligt.
Tills jag nyligen fick livsplanerna uppochnervända igen (det här med att låta planer bero någon mer än en själv är ju bevisat luriga grejer alltså) och som vanligt när man ska försöka vara optimist-Fia och se saker från den ljusa sidan så tänkte jag just det som jag tänkte sist jag satt i den här sitsen: Nu kan jag ju göra precis exakt vad som helst (förra gången så slutade det med att jag cyklade till mexiko).
Så nu tänker jag skaffa bil och dra till Patagonien. (Så nu beror inte planerna så mycket på en någon som på en bilmotor med luftkylning…)
________________
Inspirada del instinto de sobrevivencia (nota: segun diccionario se puede decir supervivencia tambien, que tal? Sí suena!) y sentido de planear de Kevin McCulkey (ocomoeraquesellamaba) en la pelicula Solo en casa (o Mi pobre angelito) acercandome mi cumpleaño me hice un plan semejante al que él usa para sadisticamente torturar los ladrones. Aunque el mio no solo tiene metas de corto plazo sinoque tambien de medio y largo plazo. Es el Gran Plan 27.
Es basicamente una lista illustrada de cosas en cuales me quiero concentrar. Los que me conocen ya saben tan fanatica que soy yo con mis listas, y no es solamente para presionarme/animarme para hacer las cosas, tambien es un truco para no volverme completamente cuerda (lo que el resto del mundo llama loca, porque loca loca ya lo soy). En mi cabeza hay un enredo (maravilloso) de astronautos, cosmonautos, tasmonautos, viajeros espaciales y un superheroe cuales constantamente charlan, chamullen, discuten y cantan (más de esto en “el libro de Chuekolandia”). Lo que quiero decir que hay un murmullo constante alli al dentro y una de las maneras para bajar el volumen es justo esta: hacer listas. Crear orden en la junta directiva espacial, simplemente. He pensado en si es que todo el mundo anda con este murmullo y tal vez es solo yo que soy mala para aguantarlo, pero a veces realmente siento como que estuviera en el borde fino de lo que llamen locura.
Volvemos a Gran Plan 27!
Una de las cosas que esta debajo medio plazo es algo que para mucha gente que he conocido es un sueño. Y para mi ha sido justo eso, un sueño. Algo inalcansable. Algo abstracto.
Hasta recien cuando mi vida otra vez tomó un giro inesperado (esto de dejar su camino ser afectado por otros evidentemnte causa justo giros asi, inesperados. ¡Centra bien tu eje!) y como siempre cuando uno intenta de ser la chueka optimista y ver las cosas del lado positivo pensé justo lo que pensé la vez última que estaba en esta situacion: Ahora puedo hacer justo preciso lo que sea. (La vez última resulté yendo hasta Mexico en bicicleta.)
Asi que ahora me voy a conseguir un carro y ir hasta Patagonia. (Asi que ahora el camino no depende tanto en alguien como en un motor refrigerado por aire).
chuekan 