Närmare än du tror!

Det är ett annat ljus, annat klimat. Flypglatspersonalen är vänligare. Folket är blondare. Luften är lite torrare, lite kallare. Allt känns sådär bekant. Det känns i magen.

Snart, mycket snart, är jag hemma igen.
Snart, mycket snart, sitter jag i mammas kök igen.

Det är en obeskrivlig känsla, och för varje gång jag korsar atlanten går det bättre att känna den utan vemod och utan sorg för att det är tillfälligt.

För om det är något som resa lär dig, så är det att uppskatta varje stund, utan att låta osäkerheten som framtiden alltid innebär och sorgen som nostalgin bär på grumla känslan, känslan av att här och nu, är där jag vill vara.

Kort sagt, om en liten liten stund går jag på mitt sista plan som har slutdestination Älskade Göteborg. Jag blir kvar till 22 juni.
Nu ses vi!

Avslut i norr

Efter ökenäventyr liftade vi upp till Monterrey, en stad 3h söder om gränsen till gringolandia (läs: usa). Där kollade vi på fräcka berg, käkade mat och sa mer eller mindre hejdå, för från här tog jag sedan ett flyg ner till Cancun, och därifrån ett flyg till Sverige.

Min sista kväll i mexiko spenderade jag i cancun med att rocka rockring och ha trevliga pratstunder med polisen som inte riktigt höll med mig om vem som har rätt att utrycka sig på gatan.

Sen, så åkte jag hem till sverige i en månad.

Mexikansk Akupunktur

Efter Mexico City liftade vi upp till San Luis Potosi, ca 8h norrut. Planen var att åka och campa i öknen, och det tog ungefär en halvtimma på stan innan vi hittat en mexikansk “guide” (läs: glad kille som ville åka och campa med någon) och en hög med andra galna musiker som ville åka dit. Så utan att ha riktig koll på vad det innebär att campa i öknen åkte vi två timmar från stan och började gå ut i öknen.

Det tog ungefär en timma i öknen sen hade polisen hittat oss och informerat oss om den icke-existerande mexikanska allemansrätten, forslat bort oss till närmsta by och snott några fickknivar vi hade med oss. Så vi gjorde det som jag tror alla hade gjort i vår situation.

Vi gick tillbaka dit vi var i öknen.

Men den här gången klättrade vi upp på ett relativt högt berg och satte upp tälten (mexikanska poliser är ungefär lika trevliga som de gillar att motionera) och där fick vi campa i fred. Och visserligen var det inte överdrivet brant, men att sicksacka sig fram genom extremt taggiga kaktusar kan ta ett tag, och vi fick alla en dos av mexikansk akupunktur.

Det var otroligt vackert, under dagen otroligt varmt och under natten otroligt kallt. Det är väl ungefär sammanfattningen av campingturen som varade i två nätter, andra natten åkte nästan alla hem utom jag och tre till, som då valde att campa nedanför berget. Och ni kanske kan gissa vilka som då dök upp i mörkret när man minst anar det? Men den här gången så var poliserna lite snällare och sa att vi fick vara kvar om vi lovade att sticka innan fem nästa morgon då nästa skift gick på.
Ah, polisetik!

Min gamle fiende

Vi möttes igen, min gamle fiende och jag. 

Fem år senare gick jag på nytt uppför pyramiden utanför Mexico City som gav mig ledvätskeinflammation den där första gången jag gav mig av ensam på äventyr i nya världar. (Eller, nu ska vi väl inte ge pyramiden hela skulden, det var ju luftföroreningarna som skapat viruset som gick ner i knät också.)

Men det gick bra den här gången, om vi bortser från att vi försökte komma fram tre gånger men de första två gångerna hamnade vi fel på vägen och kom fram en kvart innan de stängde.

De var lika stora som sist. Imponerande jobb. 

Och som vanligt har jag för dålig koll för att vilja gå ut med faktainformation här, så jag hänvisar till wikipedia (som ingen annan än jag tror på ändå): http://sv.wikipedia.org/wiki/Teotihuacán (och det goa med svenska wikiperdia är att artiklarna är kortare).

Att resa baklänges

För fem år sedan åkte jag till Mexiko med en enkelbiljett. Målet var att ta mig ner till Argetina. Jag kom till Colombia, resten är väl vad man kan klassa som historia.

För lite mer än ett år sedan var min plan att återuppta min resa och forsätta från Colombia ner till Argentina. Det gick ju sådär, som vi kan se. Och jag gjorde som resan från 2009, fast i motsatt riktning. Och jag har återvänt till vissa ställen, sett ändringarna, det är mycket mer asfalterat nu, kan man säga.

Och jag har sett ändringarna hos mig själv. Rädslan jag hade har försvunnit. Stressen. Pressen. Det är så mycket som har ändrats. Och 2009 var fortfarande innan allt hände. På ett sätt var allt så mycket enklare. Och på ett annat var allt så mycket svårare.

Och allt var nytt, allt var annorlunda och spännande. Och på något sätt kändes det som hemma, för det var borta. Och nu när borta är hemma, är det svårt att definera vad hemma känns som.

Men jag har vuxit, och jag har ändrats.

Och resan tar inte slut här, men det känns på något sätt som ett avslut och en start. Eller kanske bara en stund att tänkte efter.

Och för fem år sedan när jag kom till Mexiko bodde jag hos en bekants familj, och som vanligt lyckades jag bli sjuk och det slutade med att jag stannade nästan två månader hos dem. Och de tog hand om mig som om jag vore familj, och nu, fem år senare sågs vi igen. Och det är ofta jag hittar fina människor, men inte ofta jag hittar så fina människor som den här familjen.

Jordskalv

Så fick jag uppleva mitt första riktiga allvarliga jordskalv. 6.4 på richterskalan sägs det.

Kraftigt jordskalv säger Aftonbladet.
Jordbävning skriver SvD.

Och jag var mitt i det, och kände inte ett skit.

Vi hade just gått hemifrån, när vi på gatan ser att folk strömmar ut från byggnaderna. Vi stannar vid ett höghus och ser hur rören som går utanpå byggnaden svajar framochtillbaka. På en balkong hänger en fågelbur som är nära på att slå runt där den hängde och svängde.

Vi var just vid Insurrgentes, en av affärsgatorna i staden, och det såg lätt komiskt ut när avenyn fylldes av uppstressade kostymnissar som på ett eller annat sätt såg ganska glada ut över att inte behöva jobba på en stund.

Monsterstaden

Vi är i Mexiko City, 24miljoner invånare sägs det, och hur mycket som helst att göra. Hittils har vi gått på museum, försökt att se pyramiderna två gånger (andra försöket gick bäst, då var vi bara tjugo minuter från pyramiderna, vi var dock även tjugo minuter från stänging vilket gjorde att vi fick återvända). Vi har varit på nöjespark och åkt bergochdalbana, spelat musik och turistat runt. Så här är ännu ett innehållslöst blogginlägg med glada semesterbilder.

Gissa svensken

Vi couchsurfade hos en kille vars farfar var från Grundsund, utanför orust. Så det var väl inte så konstigt det jag hittade i bestiklådan, men jag blev ändå glad in i själen att se den. P och C tittade på mig som om jag vore galen när jag fiskade upp den ur lådan och började dansa runt. Men, helt ärligt, osthyveln är en sjukt bra uppfinning.

Poolstaden

På vägen upp till Mexikos huvudstad, Mexiko City, aka Ciudad de Mexico, aka DF, stannade vi i Cuernavaca. Vi couchsurfade, turistade, lagade mat, firade Ps fördelsedag (med två flaskor vin på flaket till en picup som gav oss lift från Acapulco till Cuernavaca) lagade massa god mat (jag lyckades göra en broccolipaj på spisen) och tog det allmänt lugnt.

Inte så mycket substans i det här blogginlägget men här kommer lite semesterfoton istället. WOHO!

,