Storstäder

Vi stannade i Guatemala City i lite mer än en vecka, couchsurfade hos två sjukt trevliga killar som hade ett videoproduktionsbolag. Vi utnyttjade även det faktum att det fanns en symaskin  lägenheten och lagade i princip alla kläderplagg vi har, och med många långa nätter och svordommar blev det ett gitarrfodral också.

 

Och jag vet inte vad man ska berätta om storstaden, det är som de brukar vara, mycket människor, mycket kommers. Människorna på bussarna ler inte lika mycket, vakterna på bussterminalerna tycker extra illa om gatumusiker, men trots detta så gillar jag det.

 

Guatemala City, eller Ciudad de Guatemala, ligger på 2000 möh, det är svalt klimat, finns många vackra parker, väggmålningar, galna kyrkor, en lång gågata med hundra clowner och gatumusikanter.

 

Det är många som är rädda för staden, träffade rumäner, tyskar, från lite varstans i världen, som alla ville undvika att åka dit. Hade hört många historier om att de skulle bli rånade så fort de steg av bussen.

 

Ständigt denna rädsla. Så mycket energi som världen ägnar åt den, är det inte konstigt att den fortsätter att växa.

 

Frågar du mig? Åk dit

 

.

IMG_5053

IMG_5054

IMG_5059

IMG_5065

IMG_5067

IMG_5156

Hej Guatemala

Vi trampade på som galningar efter att ha kommit över gränsen, man vet aldrig, ifall ifall de skulle ändra sig….

 

Berg, dalar, milsvid utsikt.

Ibland är livet sådär extra bra.

 

Vi tältade hos en stor och smått galen familj längs med vägen, trampade vidare i tre dagar, tältade till höger och vänster innan vi sista biten fuskade och liftade sista uppförsbacken fram till Guatemala City.

IMG_5040

IMG_5041

IMG_5042

IMG_5043

IMG_5047

Hej då Honduras

Det gick inte smärtfritt den där dagen på migrationsverket.

Vet inte om de hade dåligt samvete efter att både deras ambassad och gränspolis hade givit oss helt felaktig information, eller om de bara rent allmänt var på bra humör, men istället för 150usd i böter och 3 dagar på oss att ta oss till Mexico, så gav de C tre månader i Honduras med villkoret att vi skulle flyga ut ur landet.

Absolut, sa vi, vi tar nästa flyg.

Tre dagar senare hade vi liftat med cyklarna upp till Guatemalas gräns.

Smack, smack, stämplar i passen, Välkomna till Guatemala!

Gränsfan

Från den Nicareguanska gränsen där vi lämnat cyklarna till El Salvadors gräns är det ca 13mil. Vårat cykelgäng var kanske 5mil bort på andra sidan gränsen.

Vi satte av runt klockan sex på söndagsmorgonen, med målet att kunna fira min födelsedag (tisdag) med gänget.

8mil första dagen, stekhet sol. Sov hos brandkåren i San Lorenzo.
Andra dagen var, som alltid andra dagen är, skitjobbig. Trött i lårmusklerna, stekhet sol, och lite motvind på toppen av detta.

Men, vid tre-tiden i måndags kom i äntligen fram till gränsen mot El Salvador. Stämplade ut ur Honduras, rullade in i El Salvador med den där magkänslan av spänning, nytt land, nytt folk, nytt, spännande.

Lämnar in mitt pass. Scanna, fixa, kolla mig i ögonen. Klart.
C lämnar in sitt pass. Bläddra. Colomian. Bläddra mer. Kolla hen i ögonen. Bläddra. Resa sig upp och gå över till chefen. Ber oss komma in på kontoret.

Nix.

Har man dragit över på dagarna i Nicaragua är det kört.
Vi förklarar. En gång. Lyssnar inte. Två gånger. Förstår inte. Tre gånger. Ringer sin chef.

Nix.

Dessutom var Honduras inresestämpel lite otydlig med dagarna.

Enda lösningen är att åka till migrationsverket i Tegucigalpa och be om förlänging.

Och där stod vi, peppade till tusen nekade att gå över den där osynliga linjen.

Jag var på vippen att börja lipa.

Men inte så mycket att göra, vi campade bakom ett hotell där vi fick ställa cyklarna och dagen efter liftade vi tillbaka till Tegucigalpa.

Min födelsedag slutade med köttfärsås och spagetti (som jag inte ätit sen Sverige) och min egendesignade drömrulle-tårta hemma hos systrarna som vi couchsurfat hos innan.

Idag har vi jobbat ihop pengarna för att förlänga visat och imorgon ska vi till migrationsverket och jag hoppas verkligen att det ska gå smärtfritt.

Annars är det hög risk att jag börjar lipa på riktigt.

20140212-225818.jpg

20140212-225826.jpg

20140212-225833.jpg

20140212-225842.jpg

20140212-225848.jpg

Längta hem och fylla år

Ibland drabbas jag av hemlängtan. Ibland mer akut än annars. Det kan komma, ganska väntat, när jag ligger magsjuk på en regnig strand. Men det kan också komma oväntat, som när jag ligger på världens skönaste säng och kollar på tv.

Det kommer när jag ringt hem. Hört röster jag inte hört på månader. Hört om händelser, vardagliga och högtidliga, som händer därhemma där liver fortsätter som innan och efter.

Och det kommer på speciella dagar. Som födelsedagar. Som igår.

Och jag tänkte inte bli för privat.

Men det känns extra mycket sådana dagar.
Och det känns att pappa fattas mig.
Extra mycket.
Sådana här dagar.

Resenärer på vägen

Man träffar så mycket roligt folk på vägen.

Och i måndags träffade vi den här mannen på vägen.

Kim, från sydkorea, nuvarande, eller senaste, boende i Prag. Filosof och föreläsare.

För tre och ett halvt år sedan cyklade han från Sydkorea med sina tvillingsöner som då var tre år gamla. Genom asien, runt europa, genom afrika, över till brasilien och nu på väg upp till kanada. I augusti fyller sönerna sju och de måste återvända till Tjeckien, eller Shanghai där mamman och storasystern bor, för att börja skolan.

200kg väger kärran, och först för sex månader sedan satte han motor på cykeln i paraguay.

Sjukt bra jobbat skulle jag säga.

20140212-230504.jpg

Lifta med poliser

Varje gång vi har liftat här i Honduras har det någon gång under dagen skett i närheten av en poliskontroll. Och alla säger detsamma; be poliserna om hjälp.

Det har gått med blandar resultat.
En gång fick vi lift med polisbilen.
En gång fixade poliserna lift med en buss.
Och den här gången när vi skulle ta oss från Tegucigalpa tillbaka till gränsen där vi lämnat cyklarna, blev vi fotade med poliserna. De skulle användas till någon slags broschyr, “medborgare som fått hjälp av polisen”.
Det enda var att så fort de tagit fotot försvann de på en tretimmars-lunch.

20140212-223646.jpg

Tegucigalpa

Åk inte dit.
Finns inget att se.
Det är farligt.
Åk inte dit.

Sa alla vi frågade om Tegucigalpa.

Jag blev positivt överraskad.

Staden ligger bland bergen, det är relativt kallt klimat (20-30 under dagen, 15-20 under natten), och många gröna områden. Oräkneliga broar korsar forsar och sänkor.

I centrum är det en galen mix av kolonial arkitektur och någonslags 60-tals modernism.

Vi couchsurfade hos två systrar, jobbade på bussarna, gick på ett riktigt bra konstmuseum och gratis-bio på spaniens kulturcentrum.

Göttade runt helt enkelt, som man gör i storstäder.

20140212-223106.jpg

20140212-223112.jpg

20140212-223118.jpg

20140212-223124.jpg

20140212-223140.jpg

Ruinerna

Efter Roatan åkte vi tvärs över till Copan, för att kolla på ruiner.

Rätt så maffiga.

Fram till ca 800 e.k. bodde Maya-folket här, och som vanligt hänvisar jag till google alt. wikipedia för en rättvis historieskildring.

Så roligt blev det här inlägget. Ni får glo på foton istället.

20140212-221912.jpg

20140212-221954.jpg

20140212-222002.jpg

20140212-222139.jpg

20140212-222146.jpg

20140212-222153.jpg